Jobbigt..
Våren är ju faktiskt på gång, med många fantastiska saker på gång.
Men idag kände jag av Majas tjurighet, lite som den var när vi hade vår tuffa period.
Hon högg mig i låret..
Inte hårt, men det märktes att hon tyckte livet var ganska jobbigt. Träningen med henne har ju faktiskt gått väldigt bra sen vi flyttade till Lina. Men jag fasar för att hennes hormoner ska dra igång och göra livet surt för henne och mig. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska orka..
Jag är trött på allt vad utrustning heter. Jag är trött på hästar som bara stressar och försöker fly från sig själva och från människor. Jag är trött på att kämpa mot ett så efterlängtat mål som verkar så avlägset.
Just nu önskar jag inget hellre än en frisk häst med ett intresse för arbetet.
Jag har en fysiskt dålig häst med en vilja att vara till lags.
Och jag har en häst med bra fysik men med ett jobbigt psyke och skit i bagaget.
Jag känner en stor längtan över att få göra Väpnarprovet och så småning Riddarprovet. Att ha en välriden häst som är följsam och lyhörd. Vägen känns så jobbigt lång just nu.
/ Jennie Orleifson
Det är ju sådär ibland, det går upp & det går ner.
Det var bara tre veckor sedan jag ville köpa mig en "ridhäst" istället och sen upptäckte jag att jag ju faktiskt har en ridhäst, det gäller bara att lyckas plocka fram den!
Det är utmaning med häst & framför allt är det tålamodsprövande....
Det tror jag inte riktig på ;)
När jag lyssnar på musik så brukar jag tänka att det ofta är de band/skivor/låtar som jag först har väldigt svårt för som efter några lyssningar bara växer och blir bättre och bättre. Sen brukar det fortsätta så utan att jag knappt kan "lyssna sönder" dom överhuvudtaget.
Medans många hitlåtar är såna som det räcker med 3-4 lyssningar sen är jag redan less.
Lite så tycker jag det har varit hittills med de hästar jag ägt också. Den jag upplevde svårast, buffligast och nervigast är den som lärt mig mest och som satt sig djupast i mitt hjärta! :-)
Nu tror jag absolut inte alltid det är så, men det kan ju ta ett tag innan man märker om personkemin faktiskt är riktigt dålig eller om man bara haft svårt att hitta knapparna för att det egentligen är en riktigt bra läromästare för att utveckla sina brister! :-)
Jag vet så väl så väl hur det känns. Jag tror att det i det läget är bra att bara kliva av och backa. Lägga ner ett tag. För fortsätter man när man är i det läget för att man har målet framför ögonen som man kämpar mot, fast det egentligen inte går, så förstör man bara för sig själv.
Backar man så får man ofta lite perspektiv och kan göra saker på ett nytt sätt och ibland tillomed se värdet i problemen man fick :)
