Med andra ögon
När jag vaknade i morse funderade jag allvarligt på vad som skulle hända om jag bara låg kvar och ignorerade världen. Sängen var extra mjuk och gosig och jag hade drömt en jobbig dröm så det var frestande att bara gömma sig kvar där. Men duktig flicka som jag är så går det självklart inte. Hästar som ska fodras och tränas med mera.
Det blev inte bättre av att jag kom ut i -15 grader. All motivation försvann.
Lina och jag bestämde att vi skulle låta hästarna få vara lediga. Den enda hästen jag faktiskt kände ett litet sug att jobba med var grannens lilla islänning Freja. Ska försöka träna henne några gånger i veckan. Så det blev ett lite träningspass straxt innan lunch, vårat första faktiskt, och det gick bra.
Efter frukosten blev det en kort stunds slöande vid datorn. Hittade ett klipp om natural trick training och kände mig inspirerad! Precis vad jag behövde. Läste även lite i en bok om relationen med hästar utan att dominera, utan att utöva någon slags maktkamp över dem. Att vara ett team. Alla har en viktig uppgift i flocken och det utan en hierarki.
Jag har funderat en del på vart glädjen tog vägen. Det är fortfarande roligt, intressant och lärorikt. Men jag saknar lite av glädjen från barndomen. Pirret i magen i bilen på väg till ridskolan, spänningen inför om jag skulle få rida min favorit Filippa eller få prova någon annan. Förväntningarna på lektionen och hej då kramen till Filippa fylld av längtan till nästa veckas lektion.
Förväntningarna inför hämtningen av min foderhäst Raisa som gjorde mig illamående. Att få ta hand om en häst som min egen. Att få rida när jag ville och hur mycket jag ville. Att få ett stort ansvar.
Den evigt långa väntan på Easy to Berich, min älskade Easy. Min första egna häst.
Att vänta och vänta och vänta.
Det blev inte bättre av att jag kom ut i -15 grader. All motivation försvann.
Lina och jag bestämde att vi skulle låta hästarna få vara lediga. Den enda hästen jag faktiskt kände ett litet sug att jobba med var grannens lilla islänning Freja. Ska försöka träna henne några gånger i veckan. Så det blev ett lite träningspass straxt innan lunch, vårat första faktiskt, och det gick bra.
Efter frukosten blev det en kort stunds slöande vid datorn. Hittade ett klipp om natural trick training och kände mig inspirerad! Precis vad jag behövde. Läste även lite i en bok om relationen med hästar utan att dominera, utan att utöva någon slags maktkamp över dem. Att vara ett team. Alla har en viktig uppgift i flocken och det utan en hierarki.
Jag har funderat en del på vart glädjen tog vägen. Det är fortfarande roligt, intressant och lärorikt. Men jag saknar lite av glädjen från barndomen. Pirret i magen i bilen på väg till ridskolan, spänningen inför om jag skulle få rida min favorit Filippa eller få prova någon annan. Förväntningarna på lektionen och hej då kramen till Filippa fylld av längtan till nästa veckas lektion.
Förväntningarna inför hämtningen av min foderhäst Raisa som gjorde mig illamående. Att få ta hand om en häst som min egen. Att få rida när jag ville och hur mycket jag ville. Att få ett stort ansvar.
Den evigt långa väntan på Easy to Berich, min älskade Easy. Min första egna häst.
Att vänta och vänta och vänta.
Drömmarna och förhoppningarna som byggdes upp för varje minuts väntande.
Väntan på en häst jag inte sett varken i verkligheten eller på bild men med vetskapen om att han skulle bli min.
Den ögonblickliga glädjen och kärleken som fyllde mig när lastlämmen fälldes ner och det vackra huvudet blev synligt.
Vart tog pirret vägen?
När arbetet med hästarna blev en daglig rutin?
Jag vet inte hur jag ska återskapa denna glädjen, men jag jobbar på det. Det ska gå.
Tillbaka till dagens inspiration, natural trick training. Eller Trick träning kort och gott på svenska, det är kanske mer mitt namn på det.
Väntan på en häst jag inte sett varken i verkligheten eller på bild men med vetskapen om att han skulle bli min.
Den ögonblickliga glädjen och kärleken som fyllde mig när lastlämmen fälldes ner och det vackra huvudet blev synligt.
Vart tog pirret vägen?
När arbetet med hästarna blev en daglig rutin?
Jag vet inte hur jag ska återskapa denna glädjen, men jag jobbar på det. Det ska gå.
Tillbaka till dagens inspiration, natural trick training. Eller Trick träning kort och gott på svenska, det är kanske mer mitt namn på det.
Jag bestämde mig för att gå ut och träna lite trick med Maja på ridbanan.
Men när jag kom ut där bestämde jag mig för något annat.
Jag stängde grindarna, tog av grimman och hoppade upp barbacka utan någonting på Maja och välkomnade vad än som komma skulle. Min uppgift var att bara sitta vad hon än tänkte hitta på. Bita mig i benen, skritta, trav eller galoppera i väg, bocka, vad som helst.
Hon blev knappt sur när jag satte upp vilket är mycket ovanligt när man sitter upp barbacka på denna häst. Hon brukar förska hugga en i benen. Hon blev lite sur men mer än så var det inte. Sedan stod hon bara stilla. Det här var först väldigt svårt för mig. "Det händer ingenting, var är spänningen?" men måste det vara spänning? Kan man inte bara låta saker vara och njuta? Jag var frestad att be henne om skritt men avstod. Det var inte mitt beslut att fatta, inte i dag.
Så jag satt där stilla.
Hon stod där stilla.
Runt oss snurrade världen. Hästkompisarna i hagen, halv sovande, en gnäggning för att checka av läget, en nöjd frustning. Grannens unghästar som lekte. En fågel som sjöng. Bilar långt borta på väg från ett ställe till ett annat. Elagrigatet som tickade. En eltråd som tickade. Majas lugna andning.
Men när jag kom ut där bestämde jag mig för något annat.
Jag stängde grindarna, tog av grimman och hoppade upp barbacka utan någonting på Maja och välkomnade vad än som komma skulle. Min uppgift var att bara sitta vad hon än tänkte hitta på. Bita mig i benen, skritta, trav eller galoppera i väg, bocka, vad som helst.
Hon blev knappt sur när jag satte upp vilket är mycket ovanligt när man sitter upp barbacka på denna häst. Hon brukar förska hugga en i benen. Hon blev lite sur men mer än så var det inte. Sedan stod hon bara stilla. Det här var först väldigt svårt för mig. "Det händer ingenting, var är spänningen?" men måste det vara spänning? Kan man inte bara låta saker vara och njuta? Jag var frestad att be henne om skritt men avstod. Det var inte mitt beslut att fatta, inte i dag.
Så jag satt där stilla.
Hon stod där stilla.
Runt oss snurrade världen. Hästkompisarna i hagen, halv sovande, en gnäggning för att checka av läget, en nöjd frustning. Grannens unghästar som lekte. En fågel som sjöng. Bilar långt borta på väg från ett ställe till ett annat. Elagrigatet som tickade. En eltråd som tickade. Majas lugna andning.
Men vi stod helt stilla.
Det var fantastiskt. Maja stod med huvudet sänkt, mulen nästa ända ner i backen. Ibland nickade hon till, när sömnen blev för djup. Och där stod vi tillsammans hon djupt vilande och jag som såg på världen med andra ögon.
/ Jennie Orleifson
Det var fantastiskt. Maja stod med huvudet sänkt, mulen nästa ända ner i backen. Ibland nickade hon till, när sömnen blev för djup. Och där stod vi tillsammans hon djupt vilande och jag som såg på världen med andra ögon.
/ Jennie Orleifson
Kommentarer
Postat av: Therese Lidén
Vilket fint inlägg Jennie! Superhärligt avslut!
Postat av: Jennie Orleifson
Tack :) Kände mig lite poetisk där en stund ;P
Postat av: elinor entreprenör
vad vackert du skriver
Trackback
