www.jennieorleifson.se

Jag sitter just nu och saknar Maestro ganska mycket.

Förut var det Easy som tog upp alla min saknad. Men nu när jag vet att han kommer hit så är det inte så farligt, och saknaden har glidigt över till Maestro.

Maestro var "min" häst. Han kom till Ekeskogs medans jag var praktikant där. Jag skulle jobba med honom under den tiden och se om det var en häst jag ville ha. Så när han anlände så räknades han som min häst. Han var aldrig min på papper men i hjärtat var han det. Ändå valde jag bort honom och tog med mig Maja hem, efter några månaders velande fram och tillbaka mellan dem.

Maestro hade mycket skit i bagaget, och även när han slappnade av lite grann så var han jätte spänd. Ibland när man ledde honom från hagen kastade han sig bakåt och galopperad iväg. Samma sak om man försökte rida ut själv. Han stressade upp sig av att stå inne i stallet, eller om det blåste. Eller för vad som helst. Men trots hans stora problem så hade han en stor tillgivenhet till mig, och även andra människor. Han ville vara med och var väldigt social.

Det jag tror gjorde att jag valde Maja i stället var vägandet mellan deras fysiska förmågor. Maja hade bättre ridhäst-kropp, och troligtvis friskare. Förmågan att vara själv och även möjligheten att rida ut spelade roll.

Jag ångrar inte valet av Maja, jag tycker verkligen om den hästen. Och med de förutsättningarna jag hade då hemma i Levide så var Maja helt klart bäst lämpad.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle ha varit om jag hade valt Maestro.

Maestro var en häst som jag verkligen trodde på. Under all stress och smärta fanns en häst som skulle hoppa till månen för mig om jag bad honom. Han skulle göra vad som helst och han skulle vara min vackra vita sagohäst.

Jag tror fortfarande det.

Det är nog därför han dyker upp så mycket i mina tankar nu. Jag bor på en hästgård och har helt andra förutsättningar än när jag bodde i Levide. Jag känner mig lite besviken, sur, irriterrad på mig själv över att ha valt bort en häst som kommit in i hjärtat på det viset. Ni vet, den som det klickade med från först stund. Där det var kärlek vid första ögonkastet. Samtidigt som jag vet att det var ett klokt och bra val. Och som sagt så ångrar jag inte valet av Maja, men önskade just nu att jag kunde ha båda två.

Jag saknar en häst som alltid vill vara med mig, som alltid kommer fram i hagen och frågar vad vi ska göra nu, en som blir glad av att komma till ridbanan och är uppmärksam på uppgifterna. Som litar på mig när jag säger att det inte är någon fara och ta sig fram över stock och sten för mig. Innerst inne tror jag att Maestro kan bli en sån häst. Med hjälp av tid, tålamod, vänlighet, kärlek, omvårdnad och behandlingar.

I hemlighet funderar jag på om, och i så fall när, det skulle kunna vara möjligt att ta hit honom. Ge honom en till chans. Hjälpa honom att må bra och trivas i sin egen kropp och huvud.
Jag vet att han har det bra på Ekeskogs, men jag saknar honom..






/ Jennie Orleifson