www.jennieorleifson.se

På kursen var sitsen i fokus, men även oss själva. Det var en bra helg att koncentrera sig på sig själv, samtidigt som man kunde glädjas och njuta av de andras framsteg.

Jag är en tävlingsinriktad människa. Att prestera bra och gärna bättre än andra är viktigt för mig. Även om jag själv inte alltid medvetet vill det. 
Men redan första dagen tog Mariana upp den punkten. Att det inte spelade någon roll hur pass bra och i vilken gångart övningen utfördes i. Det viktiga är att koncentrera sig på sig själv.
Och jag bestämde mig för att jag skulle slänga i väg allt vad prestation och tävling heter. Det skulle bli en helg att koncentrera på mig, vad jag kunde och klarade. Vad de andra gjorde skulle inte spela någon roll.

Och det var så skönt! Jag tror att jag fick ut mycket mer av kursen med den inställningen än om jag hade haft prestationen som viktigaste punkt.

Prestationen är något som hela tiden förföljer mig. Jag har en så stark vilja att göra saker bra och på rätt sätt, söker efter bekräftelser genom att vara duktig.
Men det förenklar inte arbetet.
Det är bra att vara målmedveten tycker jag, men i motgångar blir livet mycket svårare än det borde om man fokuserar för mycket på att prestera.



Även det självkritiska ögat är svårt att handskas med.
Jag är lätt väldigt kritisk mot min kropp. Ena dagen kan jag se mig i spegeln och gilla det jag ser, nästa dag ser det inte alls lika bra ut. Att hitta vissa kroppsdelar som man inte tycker om gör det inte bättre.
T ex näsan, skadat knä, tänderna, vikten. Ni vet kanske vad jag talar om?
Det är lätta att hitta fel på sig själv.
Och att hitta ett nytt fel, som alltid har funnits där men som man inte har märkt tidigare, är tufft. Som om man behövde fler liksom.
På kursen berättade jag om att jag kunde få lite problem med länd ryggen och höfterna ibland. Det visade sig att jag har för mycket hålfot. Jag kände mig så handikappad. Jag behöver sulor i skorna för att stödja upp det. Det är ett fel som inte kommer växa bort eller går att träna bort. Något jag får leva med. Sulor för resten av livet.

Men jag har lärt mig en underbar egenskap, att acceptera. Jag har lärt mig att acceptera läget, på flera punkter. Eftersom jag inte kan göra någonting åt saken så är det bara att bära huvudet högt och visa upp sig med stolthet. Utstrålning är i mina ögon mer lockande än skönhet. Och utstrålningen kan dölja "skönhetsfel".
Någonting annat för att förbättra mig själv är att jag försöker hitta sådant som jag tycker om med mig.
T ex mina naglar, min hårfärg, mina ögon och ögonfransar.
Hittar man något man tycker om så är det en bra start. Efter hand kan man hitta fler och efter ännu längre tid så kanske det man inte gillade börjar bli bättre eftersom det är omgivet av annat vackert  :)

Det blev inte så mycket hästskrivande i kväll, men jag tycker det är viktigt att tänka på sig själv också. Ofta inom ridsporten är allt fokus riktat mot hästen och minimalt på ryttaren. Men om ryttaren mår bra i kropp och själ så blir det betydligt lättare att arbeta med hästen.
Ett problem hästen har kan ibland lösas genom att ryttaren rättas till. Allt för ofta kommer felen från just ryttaren. 
Hästen är en spegel av oss själva.

Så ta hand om er alla där ute, det kommer göra dig och din häst gott!





/Jennie Orleifson