Mycket tänkande
Det har inte blivit mycket bloggande de senaste dagarna. Jag har känt mig ganska nere och lite olycklig.
Maja har fått mig att tänka till lite extra.
Som ni vet så har jag jobbat mycket med kommunikation och försöka få ordning på hennes tålamod och få henne att klara av att vara här och nu. Det har inte varit helt lätt och det kar sugit ur mycket energi ur mig.
Ett stort problem för henne är att stå inne själv uppbunden. Stallet som det går vid nu består av en stor box som även är deras lösdift. Uppbindningarna (två styckna) sitter i de "diagonala hörnparet".
Jag satt fast henne vid ena och tyckte att hon kunde stå där tills hon lugnat sig. Hon skrapade med framhovarna och "sprang runt" så långt uppbindningen tillät.
När jag kom tillbaka senare på kvällen för att kolla till henne, var hon svettig och hade skrapat så mycket med båda frambenen så hon har slitit båda hovarna snett.
Då kände jag att jag inte orkade mer.
Så just nu funderar jag på om det är värt allt slit? Är det värt att arbetet ska kosta mer än det smakar? När det kostar mycket och smakar lite?
Det känns otacksamt och oinspirerade att jobba och försöka hjälpa en häst som då förstör sig själv. Jag vet att hon inte ser det på det viset men det känns väldigt otacksamt inom mig.
Jag ger och hon tar, utan ge tillbaka just nu.
Det kan låta fånigt att en insident bara så där fått mig att vilja ge upp.
Man jag har under 6 år (mina år med Easy) anpassat mig efter hästen och inte efter mina egna ambitioner.
Jag vill rida, jag vill träna ridkonst.
Det kan jag inte just nu. Det är så mycket som måste bearbetas med Maja först. Det kan ta många månader, kanske år. Så just nu har jag två hästar, och ingen jag kan rida klokt på och utvecklas på.
Jag skaffade en till häst för att ha någon att rida på och utvecklas på. Men det blev inte riktigt så.
Hade situationen varit så att jag hade en ridbar häst och Maja, så hade det troligen fungerat. Men nu har jag inte det.
Men jag har varit och tittat och provridit en varmblodsvalack. Har träffat honom lite som unghäst, då min vän var ägare. Nu har han blivit äldre och mer skolad.
Jätte fin och social.
Det var trevligt att träffa en vänligt inställd häst som gärna ville mysa och gosa en liten stund. Inte blev det sämre av att han var en trevlig ridhäst.
Ska få prova honom en (eller flera kanske) gång till, fast i ridhus.
Ingenting är bestämt, och jag vet inte själv hur jag vill ha det ännu. Men det känns bra med alternativ.
Men till en början så ska jag ge Maja en örtblandning mot hormonproblem och så får vi se om/hur det hjälper.
Inga förhastade beslut ska fattas, bara ett väl igenom tänkt.
/Jennie Orleifson
Maja har fått mig att tänka till lite extra.
Som ni vet så har jag jobbat mycket med kommunikation och försöka få ordning på hennes tålamod och få henne att klara av att vara här och nu. Det har inte varit helt lätt och det kar sugit ur mycket energi ur mig.
Ett stort problem för henne är att stå inne själv uppbunden. Stallet som det går vid nu består av en stor box som även är deras lösdift. Uppbindningarna (två styckna) sitter i de "diagonala hörnparet".
Jag satt fast henne vid ena och tyckte att hon kunde stå där tills hon lugnat sig. Hon skrapade med framhovarna och "sprang runt" så långt uppbindningen tillät.
När jag kom tillbaka senare på kvällen för att kolla till henne, var hon svettig och hade skrapat så mycket med båda frambenen så hon har slitit båda hovarna snett.
Då kände jag att jag inte orkade mer.
Så just nu funderar jag på om det är värt allt slit? Är det värt att arbetet ska kosta mer än det smakar? När det kostar mycket och smakar lite?
Det känns otacksamt och oinspirerade att jobba och försöka hjälpa en häst som då förstör sig själv. Jag vet att hon inte ser det på det viset men det känns väldigt otacksamt inom mig.
Jag ger och hon tar, utan ge tillbaka just nu.
Det kan låta fånigt att en insident bara så där fått mig att vilja ge upp.
Man jag har under 6 år (mina år med Easy) anpassat mig efter hästen och inte efter mina egna ambitioner.
Jag vill rida, jag vill träna ridkonst.
Det kan jag inte just nu. Det är så mycket som måste bearbetas med Maja först. Det kan ta många månader, kanske år. Så just nu har jag två hästar, och ingen jag kan rida klokt på och utvecklas på.
Jag skaffade en till häst för att ha någon att rida på och utvecklas på. Men det blev inte riktigt så.
Hade situationen varit så att jag hade en ridbar häst och Maja, så hade det troligen fungerat. Men nu har jag inte det.
Men jag har varit och tittat och provridit en varmblodsvalack. Har träffat honom lite som unghäst, då min vän var ägare. Nu har han blivit äldre och mer skolad.
Jätte fin och social.
Det var trevligt att träffa en vänligt inställd häst som gärna ville mysa och gosa en liten stund. Inte blev det sämre av att han var en trevlig ridhäst.
Ska få prova honom en (eller flera kanske) gång till, fast i ridhus.
Ingenting är bestämt, och jag vet inte själv hur jag vill ha det ännu. Men det känns bra med alternativ.
Men till en början så ska jag ge Maja en örtblandning mot hormonproblem och så får vi se om/hur det hjälper.
Inga förhastade beslut ska fattas, bara ett väl igenom tänkt.
/Jennie Orleifson
Kommentarer
Trackback
