www.jennieorleifson.se

I går kändes det mesta bra. Solen sken, hästarna var trevliga, jag hade motionerat, ätit gott och det fanns inte plats för de dumma tankarna.

I dag känner jag mig ensam, övergiven, liten som en ärta, pank och allmänt nere. 

Vägen är hela tiden så krokig. Man vet aldrig vad som kommer dyka upp runt nästa kurva. Något vacker, snällt och trevligt, eller något fult, skrämmande och otäckt.

Jag börjar känna en sådan panik över att inte ha något jobb, två hästar, en dyr sadel (som inte kommit ännu) och en bil som behöver tankas och lagas på..

Paniken börjar få mig in i en passivitet, det känns lönlöst att försöka. Uppgiven. Så vill jag inte ha det, men det är svårt att styra över. Det är bara att bita ihop och verkligen försöka göra någonting åt det.

Inte blir det lättare av att jag inte kommer någon stans med hästtänket.
Jag känner just nu att jag inte vill ge upp på Maja. Det är en fin och bra häst jag har, under all skit.
Easy gör det inte lättare genom att glatt lufsa på med mig på ryggen, utan att visa tecken på smärta. Hur ska jag kunna ta bort min älskade häst, när han verkar så nöjd och glad med livet?
Jag vet inte om jag klarar av det, och kommer jag att kunna handskas med känslorna efteråt? Saknad? Skuld? Tröst?

Det blir inte bättre över att föräldrarna inte alls förstår att jag ens tänker tanken.
Jag har inte kunnat diskutera detta klokt med någon på ett tag och jag känner mig väldigt vilsen just nu.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med det här.
Kommer jag orka med två nya hästar. Vad gör jag när Maja har sina jävliga dagar och Robin inte kan/vill ge mig den tröst och trygghet som Easy skulle ha givit? Kommer skulden kännas för stor då? Över att jag tagit bort min stöttepelare och vän trots att jag skulle kunna ha honom kvar.

Samtidigt så vill jag inte flytta med honom när jag flyttar till Västerås i vår. Att riskera att han blir olycklig igen, på samma sätt som på Ekeskogs. Men att låna ut honom? Nej, till vem då?
Han mår inte bra av att inte arbetas, han tål inte att arbetas. Det är en smal och svår balansgång som jag inte tror vem som helst skulle klara. Och det finns troigtvis ingen som har tillräckligt med kunskap som skulle vilja ta hand om honom. De skulle inte ha någon användning för honom. Eller så smått börja ställa för höga krav på honom, jag vet själv hur svårt det är att låta bli.

Väldigt invecklat och personligt inlägg, men jag kände att jag behövde skriva av mig.

Nu ska jag bort till stallet och hoppas på att de kan ge mig en stunds sinnesfrid som jag vet att de kan ge.


/Jennie Orleifson