www.jennieorleifson.se

När man håller på med hästar vet vi att vi ska behålla lugnet, inte överreagera eller överagera. Människans frustration ska inte gå ut över hästarna.

Det här är inte ett inlägg som ska klaga och peka på hur dåliga vissa hästmänniskor är i sin hantering av hästar när människans känslor går ut över hästen. Det är snarare tvärt emot. Att låta känslor gå ut över hästen är inte bra, men det gör dig inte till en dålig människa om du tror på en förändring och vill jobba mot den.

Jag har själv ibland tagit i lite hårdare än vad situationen krävt. Aldrig av elakhet, och jag har efter varje gång skämts och sagt att det inte ska upprepas.
Men när man står där bredvid hästen eller sitter uppe på ryggen, ingenting funkar, veckan kanske har varit jobbigt på jobbet eller i hemmet, och så gör inte hästen som du vill. Man har gjort övningen förut och hästen borde veta vad du vill. Det är då sista droppen kan landa i bägaren och det brister och allt rinner över. I det läget vet man att det är fel men man kan inte göra något åt det. Efter skäms man över sitt beteende.

Känner folk igen sig? Det behöver inte handla om våld mot hästen, det kan vara den sista klämmen vid en hjälpgivning som egentligen inte alls behövts. 

Jag har många gånger tänkt på det, och har alltid kommit fram till att jag vill inte ha det så. Jag har kämpat och försökt att alltid behålla lugnet. Men det är inte så lätt.

För någon vecka sedan började jag tänka lite djupare omkring det hela. Jag tänkte på hur frustrationen byggs på och byggs på. Det kan bara vara små saker, en liten skvätt här och en liten skvätt där. Det ligger där och skvalpar och man blir aldrig av med det. Det behöver inte vara något man tänker på, tills en jobbig situation uppstår (tillsammans med hästen?) och det är då bägaren kan rinna över.
Eftersom jag har under en ganska lång period kämpat med att alltid behålla lugnet med hästar så insåg jag till slut att jag måste får ur mig skiten någon annan stans. 

Nu har jag börjat med något som jag kallar "Skrik-terapi". Det är inte någon form av gruppterapi där man sitter och ska skrika ut specifika problem med meningar, som jag hört att det finns. 
Nej, det här går bara ut på att tömma tanken. Bilen är min vän och sällskap i det hela (och det är inte dess tank som skall tömmas..). I bilen hör ingen och jag kan skrika hur högt jag vill.

Det kanske låter konstigt, men jag tror faktiskt att det hjälper. Jag har inte hållit på så länge ännu. Men jag brukar passa på så fort jag ska ut och köra bil själv, i förebyggande syfte. Det ligger troligtvis små skvättar frustration och gömmer sig inom mig utan att jag vet om det, så det är lika bara att skrika ut det.
Detta är ett projekt som jag tänker jobba vidare med.
Jag har även hört att träd-kramning ska vara jordande. Ska nog börja kombinera dessa två ting och se hur det går.