Last-träning
Lastning är något jag tycker är lite svårt och jobbigt. Har ofta sett stressade hästar som kastat sig hit och dit, vilket innebär en stor risk för den lilla människan som kan råka stå i dess väg.
Jag har haft turen att ha en snäll och lätt lastad häst. Easy är en sådan häst som man kan lägga grimskaftet över halsen och sedan be honom gå in utan några konstigheter.
Men nu när jag har en ny häst så vill jag få lastningen enkel och framför allt säker. Så då är det bara att last-träna. Maja är inte svårlastad, men hon har aldrig lärt sig att gå in själv. Går man in i transporten själv, följer hon snällt med. Men då krävs det att man är två personer, en som leder in hästen och en som stänger baklämmen. Jag har sällan tillgång till den hjälpen så man skulle kunna säga att det är ett måste att jag kan lasta mina hästar ensam.
Vi har tränat lite tidigare och det har gått helt okej. Men sist jag skulle lasta så skulle jag även iväg, och kände av tidspressen, även om jag hade gott om tid. Maja godtog inte att jag var lite stressad så hon hade inga planer på att gå in och stå kvar i släpet. Tillslut fick jag hjälp med att stänga lämmen.
Jag kände att det inte var den bästa lastningen och var orolig att hon skulle komma ihåg det och fortsätta konstra.
Jag har haft turen att ha en snäll och lätt lastad häst. Easy är en sådan häst som man kan lägga grimskaftet över halsen och sedan be honom gå in utan några konstigheter.
Men nu när jag har en ny häst så vill jag få lastningen enkel och framför allt säker. Så då är det bara att last-träna. Maja är inte svårlastad, men hon har aldrig lärt sig att gå in själv. Går man in i transporten själv, följer hon snällt med. Men då krävs det att man är två personer, en som leder in hästen och en som stänger baklämmen. Jag har sällan tillgång till den hjälpen så man skulle kunna säga att det är ett måste att jag kan lasta mina hästar ensam.
Vi har tränat lite tidigare och det har gått helt okej. Men sist jag skulle lasta så skulle jag även iväg, och kände av tidspressen, även om jag hade gott om tid. Maja godtog inte att jag var lite stressad så hon hade inga planer på att gå in och stå kvar i släpet. Tillslut fick jag hjälp med att stänga lämmen.
Jag kände att det inte var den bästa lastningen och var orolig att hon skulle komma ihåg det och fortsätta konstra.
Men hon var faktiskt jätte duktig idag! Jag hade en liten "medhjälpare" som glatt stod framme i släpet och babblade på om allt mellan himmel och jord. Dock inget som störde min koncentration. Och rätt som det vara så bestämde sig Maja för att hon skulle gå in, så traskade bara på. Min lilla "medhjälpare" fick låta henne äta ur godishinken och sen fick hon backa ut igen.
Tydligen så var det så gott, så jag behövde knappt göra något för att hon skulle gå in en andra gång. Nöjd som jag var med det resultatet tänkte jag nöja mig med det och låta henne backa ut och gå till hagen. Men när hon backat ut, så gick hon glatt själv in i transporten igen ^^
Efter det fick jag med henne till hagen.
Jag känner mig mycket nöjd över att hon verkar så lugn och trygg med transporten. Det ska bli intressant nästa gång vi ska träna, då vi troligtvis inte har någon "medhjälpare". Då blir det bara hon och jag. Men jag har på känn att det kommer gå fint.
Efter det fick jag med henne till hagen.
Jag känner mig mycket nöjd över att hon verkar så lugn och trygg med transporten. Det ska bli intressant nästa gång vi ska träna, då vi troligtvis inte har någon "medhjälpare". Då blir det bara hon och jag. Men jag har på känn att det kommer gå fint.
Frustration, ilska, irritation
"Droppen som fick bägaren att rinna över"
Känner folk igen sig? Det behöver inte handla om våld mot hästen, det kan vara den sista klämmen vid en hjälpgivning som egentligen inte alls behövts.
Jag har många gånger tänkt på det, och har alltid kommit fram till att jag vill inte ha det så. Jag har kämpat och försökt att alltid behålla lugnet. Men det är inte så lätt.
För någon vecka sedan började jag tänka lite djupare omkring det hela. Jag tänkte på hur frustrationen byggs på och byggs på. Det kan bara vara små saker, en liten skvätt här och en liten skvätt där. Det ligger där och skvalpar och man blir aldrig av med det. Det behöver inte vara något man tänker på, tills en jobbig situation uppstår (tillsammans med hästen?) och det är då bägaren kan rinna över.
Eftersom jag har under en ganska lång period kämpat med att alltid behålla lugnet med hästar så insåg jag till slut att jag måste får ur mig skiten någon annan stans.
Nu har jag börjat med något som jag kallar "Skrik-terapi". Det är inte någon form av gruppterapi där man sitter och ska skrika ut specifika problem med meningar, som jag hört att det finns.
Nej, det här går bara ut på att tömma tanken. Bilen är min vän och sällskap i det hela (och det är inte dess tank som skall tömmas..). I bilen hör ingen och jag kan skrika hur högt jag vill.
Det kanske låter konstigt, men jag tror faktiskt att det hjälper. Jag har inte hållit på så länge ännu. Men jag brukar passa på så fort jag ska ut och köra bil själv, i förebyggande syfte. Det ligger troligtvis små skvättar frustration och gömmer sig inom mig utan att jag vet om det, så det är lika bara att skrika ut det.
Detta är ett projekt som jag tänker jobba vidare med.
Jag har även hört att träd-kramning ska vara jordande. Ska nog börja kombinera dessa två ting och se hur det går.
När man håller på med hästar vet vi att vi ska behålla lugnet, inte överreagera eller överagera. Människans frustration ska inte gå ut över hästarna.
Det här är inte ett inlägg som ska klaga och peka på hur dåliga vissa hästmänniskor är i sin hantering av hästar när människans känslor går ut över hästen. Det är snarare tvärt emot. Att låta känslor gå ut över hästen är inte bra, men det gör dig inte till en dålig människa om du tror på en förändring och vill jobba mot den.
Jag har själv ibland tagit i lite hårdare än vad situationen krävt. Aldrig av elakhet, och jag har efter varje gång skämts och sagt att det inte ska upprepas.
Men när man står där bredvid hästen eller sitter uppe på ryggen, ingenting funkar, veckan kanske har varit jobbigt på jobbet eller i hemmet, och så gör inte hästen som du vill. Man har gjort övningen förut och hästen borde veta vad du vill. Det är då sista droppen kan landa i bägaren och det brister och allt rinner över. I det läget vet man att det är fel men man kan inte göra något åt det. Efter skäms man över sitt beteende.
Det här är inte ett inlägg som ska klaga och peka på hur dåliga vissa hästmänniskor är i sin hantering av hästar när människans känslor går ut över hästen. Det är snarare tvärt emot. Att låta känslor gå ut över hästen är inte bra, men det gör dig inte till en dålig människa om du tror på en förändring och vill jobba mot den.
Jag har själv ibland tagit i lite hårdare än vad situationen krävt. Aldrig av elakhet, och jag har efter varje gång skämts och sagt att det inte ska upprepas.
Men när man står där bredvid hästen eller sitter uppe på ryggen, ingenting funkar, veckan kanske har varit jobbigt på jobbet eller i hemmet, och så gör inte hästen som du vill. Man har gjort övningen förut och hästen borde veta vad du vill. Det är då sista droppen kan landa i bägaren och det brister och allt rinner över. I det läget vet man att det är fel men man kan inte göra något åt det. Efter skäms man över sitt beteende.
Känner folk igen sig? Det behöver inte handla om våld mot hästen, det kan vara den sista klämmen vid en hjälpgivning som egentligen inte alls behövts.
Jag har många gånger tänkt på det, och har alltid kommit fram till att jag vill inte ha det så. Jag har kämpat och försökt att alltid behålla lugnet. Men det är inte så lätt.
För någon vecka sedan började jag tänka lite djupare omkring det hela. Jag tänkte på hur frustrationen byggs på och byggs på. Det kan bara vara små saker, en liten skvätt här och en liten skvätt där. Det ligger där och skvalpar och man blir aldrig av med det. Det behöver inte vara något man tänker på, tills en jobbig situation uppstår (tillsammans med hästen?) och det är då bägaren kan rinna över.
Eftersom jag har under en ganska lång period kämpat med att alltid behålla lugnet med hästar så insåg jag till slut att jag måste får ur mig skiten någon annan stans.
Nu har jag börjat med något som jag kallar "Skrik-terapi". Det är inte någon form av gruppterapi där man sitter och ska skrika ut specifika problem med meningar, som jag hört att det finns.
Nej, det här går bara ut på att tömma tanken. Bilen är min vän och sällskap i det hela (och det är inte dess tank som skall tömmas..). I bilen hör ingen och jag kan skrika hur högt jag vill.
Det kanske låter konstigt, men jag tror faktiskt att det hjälper. Jag har inte hållit på så länge ännu. Men jag brukar passa på så fort jag ska ut och köra bil själv, i förebyggande syfte. Det ligger troligtvis små skvättar frustration och gömmer sig inom mig utan att jag vet om det, så det är lika bara att skrika ut det.
Detta är ett projekt som jag tänker jobba vidare med.
Jag har även hört att träd-kramning ska vara jordande. Ska nog börja kombinera dessa två ting och se hur det går.
Hemma
Har nog inte skrivit det här än, men jag har flyttat hem till mitt föräldrahem i Levide för ca 1 månad sedan. Har med mig båda mina hästar, Easy och Maja.
Ni ser hur lyckat det var för min del att blogga om min praktik på Ekeskogs.
Men även fast min praktik är slut så kommer jag ju fortsätta rida och träna, så jag ska nog försöka fortsätta blogga om det.
Jag var där nästan 6 månader. En tid som jag nog skulle kunna beskriva som en av de bästa i mitt liv. Självklart har det funnits motgångar, olyckor, sorg och annat jobbigt. Men all glädje, vänskap, humor, värme, stöttningar väger så mycket tyngre.
Jag har själv haft det lite tufft med att acceptera att min häst (första och enda egna hästen just då) inte är frisk i kroppen. Tårar och svåra tankar och beslut har funnits i huvudet. Beslutet för stunden är att låta honom mysa i skogen så får vi se vad som händer i framtiden.
Jag blev även attackerad av en av hingstarna vilket resulterade i ett besök på akuten och att bli portad från stallet i ca 1 vecka av farbror doktor. Var ett stort bitmärke som skulle få läka i fred i stillhet och minska infektionsrisken. Rastlös som jag blev så lekte jag Housewives. Storstädning av huset och bakning av muffins med mera.
Efter två veckor var jag igång och satt på en häst igen, mycket träning under halt. Efter tre veckor var jag i gång och kunde rida ungefär som vanligt igen.
Som tur är har jag haft underbara människor omkring mig som har stöttat, tröstat och sagt värmande ord. Människor som man kunnat lätta på hjärtat för och reflektera över svåra beslut med.
Jag har verkligen fått vänner för livet. Mina hus och arbetskamrater från Danmark är två helt underbara och fantastiska personer som har gjort tillvaron både i hus och stall härlig och trygg.
Kommer sakna dessa två tjejer så otroligt mycket, speciellt nu när båda är tillbaka i Danmark. Men jag får vara glad och tacksam över tiden ihop och så kommer vi ses igen, det är jag säker på!
Jag, Jennie
Tänkte att jag skulle börja med att presentera mig, nu när jag har lite tid över. Så får vi se om jag hinner komma till hästarna mina =)
Vem är Jennie?
Jo, det är jag! En gotländska på 20 år.
Jag är född och uppvuxen på Gotland på en stor gård med djur och jordbruk. Jag har tre syskon, två äldre och en yngre.
Jag började rida när jag var elva år, på det svenska halvblodet Bulan. Det var engelsk ridning som gällde.
Bulan ägdes av min farbros fru och det var hon som lärde mig grunderna i ridning.
Sedan red jag på en ridskola med islandshästar två terminer, samtidigt som jag red Bulan.
Jag över gick sedan till en vanlig ridskola där jag red tre terminer.
Min första egna häst fick jag när jag var fjorton år, år 2004. En varmblodig travare till skänkes, för att slippa slakt som så många andra. Nästan en liten saga, men den får vi ta en annan dag.
Red mest i skogen med honom, gjorde så gott vi kunde. Ville rida lektioner, men med icke hästintresserade föräldrar så kunde jag inte ta mig till något ridhus med min häst. Inte särskilt ofta i alla fall.
Min granne brukade ibland ta ut en instruktör till sin ridbanan så jag passade på att rida lektion då, men privatlektion på "hemmaplan" var inte helt billigt.
Jag kom i kontakt med den Akademiska Ridkonsten första gången år 2006, genom min underbara granne. Jobbade min häst vid hand för att hjälpa honom att bli av med ett ryggproblem. När jag kunde börja rida mer och mer så föll jag tillbaka till det jag kunde själv, engelsk ridning och skogs ridning.
Jag har alltid varit nyfiken på nya ridgrenar och olika alternativ att jobba hästar på. Jag har provat vanlig dressyr, hoppning, bruksridning, körning, akademiskt, tömkörning, horseball, trick training, friheltsdressyr och komunikation.
Mitt sista år på gymnasiet hade jag Ridning 100 p. 4 veckor i sträck hade jag bara häst på schemat. Det är de fyra bästa veckorna jag har haft under mina skolår.
Vem är Jennie?
Jo, det är jag! En gotländska på 20 år.
Jag är född och uppvuxen på Gotland på en stor gård med djur och jordbruk. Jag har tre syskon, två äldre och en yngre.
Jag började rida när jag var elva år, på det svenska halvblodet Bulan. Det var engelsk ridning som gällde.
Bulan ägdes av min farbros fru och det var hon som lärde mig grunderna i ridning.
Sedan red jag på en ridskola med islandshästar två terminer, samtidigt som jag red Bulan.
Jag över gick sedan till en vanlig ridskola där jag red tre terminer.
Min första egna häst fick jag när jag var fjorton år, år 2004. En varmblodig travare till skänkes, för att slippa slakt som så många andra. Nästan en liten saga, men den får vi ta en annan dag.
Red mest i skogen med honom, gjorde så gott vi kunde. Ville rida lektioner, men med icke hästintresserade föräldrar så kunde jag inte ta mig till något ridhus med min häst. Inte särskilt ofta i alla fall.
Min granne brukade ibland ta ut en instruktör till sin ridbanan så jag passade på att rida lektion då, men privatlektion på "hemmaplan" var inte helt billigt.
Jag kom i kontakt med den Akademiska Ridkonsten första gången år 2006, genom min underbara granne. Jobbade min häst vid hand för att hjälpa honom att bli av med ett ryggproblem. När jag kunde börja rida mer och mer så föll jag tillbaka till det jag kunde själv, engelsk ridning och skogs ridning.
Jag har alltid varit nyfiken på nya ridgrenar och olika alternativ att jobba hästar på. Jag har provat vanlig dressyr, hoppning, bruksridning, körning, akademiskt, tömkörning, horseball, trick training, friheltsdressyr och komunikation.
Mitt sista år på gymnasiet hade jag Ridning 100 p. 4 veckor i sträck hade jag bara häst på schemat. Det är de fyra bästa veckorna jag har haft under mina skolår.
Och tack vare denna kurs träffade jag Mariana Melin och Hanna Engström. Mariana hade en liten uppvisning i NTT, Natural Trick Training. Väldigt inspirerande! Speciellt för mig som jobbat en del med det innan efter bästa förmåga.
Sedan hade vi Hanna på besök där hon hade en liten föreläsning om Akademisk Ridkonst. Efter föreläsningen så visste jag helt säkert att det var det jag ville jobba med. Vi fick papper om grupplektioner som skulle börja till våren. Priset var bra och jag hade bil och tillgång till transport så jag kunde åka iväg själv, så jag anmälde mig.
Mariana hade hand om "Ridskolan" som grupplektionerna kallas. Vi fick jobba mycket två och två. Och mycket basic. Jag deltog två terminer, sedan flyttade jag till Ekeskogs för att jobba som praktikant i början på januari 2010.
