Delade vägar
En av orsakerna till att jag tyckte så bra om ridkonsten och bestämde mig för att ägna mig åt den var på grund av kunskapen kring övningarna.
Jag tyckte om att få veta vad jag gjorde och varför.
Jag har upplevt under min tid som engelsk ryttare att instruktören talade om vad man skulle göra men inte varför. Jag märkte att jag hade mycket lättare att lära mig hur jag skulle göra när jag visste varför.
Det fick mig att börja tänka själv och hjälpte mig att lättare kunna arbeta vidare själv mellan lektinerna.
Jag tycker också om att övningarna har ett syfte. Med övningar tänker jag mycket på skolorna så som öppna, sluta, diagonal sluta, renvers, samling, de högre skolorna så som levade och skolor ovan mark. Dagens övningar har även dem ett syfte, men för mig ligger dem inte på samma nivå. När övningarna inom ridkonsten uppstod för flera tusen år sedan så kunde kvalitén på övningarna vara livsavgörande. De var tvungna att låta inskolningen av hästen ta tid för att få bra kvalitet på övningarna så det inte skulle uppstå problem på krigsfältet.
Innan ridningen blev ett fritidsnöje så var hästen livsviktig för människorna inom jordbruk, transport och krig.
Krigshästarna var väl skolade för att kunna följa sin riddares minsta vink under strid. Övningarna som uppstod hade ett viktigt syfte, att stärka hästen så han kunde orka bära upp riddaren och med smidighet och styrka röra sig över krigsfältet där han kämpade på liv och död för sig själv och sin riddare. Hästen har inte längre samma livsviktiga betydelse för människan, men är ett älskat djur av många.
Medan jag fortfarande red engelskt så tyckte jag att dressyren gick lite åt fel håll. När du kom upp på hög nivå så var det tvång på skarpt bett (kandarstången), och hästen skulle dessutom ha ett bridongbett inknölat i munnen. Kravet på sporrar satte sig också på min hjärna. Självklart är det handen som håller tyglarna som avgör hur skarpt bettet är. Det jag tyckte var fel var tvånget av de skarpa redskapen.
När jag kom till Ekeskogs gård i januari fick jag börja jobba en del hästar på kandarstång. Det gav mig mer kunskap om redskapet och har gjort att min inställning till den har ändrats.
Jag fick lära mig hur den ovana hästen skolades in på kandarstång genom att ridas med kandarstången kombinerat med kapson eller bridongbett. Och där har vi det, kandarstång kombinerat med bridongbett, precis samma som i modern tävlingsdressyr.
Men här känner jag hur gammal kunskap har förlorats. Inom Akademisk ridkonst eftersträvar man att kunna plocka bort bridongbettet eller kapsonet för att kunna rida enhändigt på blankstång (med blankstång menas att man bara rider mer kandarstången), medan man i tävlingsdressyren har fastnat i övergångs perioden.
Att man kombinerar kandarstången med kapson eller bridongbett är för att kunna hjälpa hästen med ställning och böjning. Du kan inte ställa eller böja hästen med en kandarstång.
Under övergångsperioden lär du hästen att forma sig korrekt efter sittsen, så att du kan använda den i stället för kapson eller bridongbett vid ställning och böjning.
Tävlingsdressyren använder bridongbettet just för att kunna ställa och böja hästen eftersom de inte skulle kunna göra det om de bara red på kandarstången eftersom hästarna inte är skolade att forma sig efter sittsen på det viset.
För mig känns det som att det är på grund av lathet (och för många ovisshet) som tävlingsdressyren sitter kvar med kandarstång och bridongbett, att det tar för långt tid och är för svårt att utbilda hästen att bara gå på kandarstång.
Man pratar också inom tävlingsdressyr att skänkelvikning är en lösgörande övning för hästen. Men jag har hört instruktörer säga att det bara är bortkastad tid att låta hästen springa på diagonalen och korsa benen.
Jag själv har inte tillräckligt med kunskap för att säga om den gör nytta eller ej.
Men jag satt en dag och funderade lite. Vart kommer skänkelvikningen i från? Finns det någon liknande övning inom ridkonsten?
Jovisst finns det!
Diagonal sluta. I den diagonala slutan rider man in på diagonalen. Hästen är ställd i rörelsens riktning, med bakdelen lite innanför det tänkte spåret (Hästen går i en sluta, fast på diagonalen i stället för fyrkantsspåret). Hästen ska kliva ordentligt in med det yttre bakbenet, och måste då "kliva undan" och placera det inre bakbenet innanför det tänkta spåret.
Alla skolorna (Öppna, sluta, diagonal sluta och renvers) är lösgörande.
Skulle det kunna vara så att skänkelvikningen är en förenklad version av diagonal sluta?
/Jennie Orleifson
Det är så mycket kunskap som gått förlorad med tiden tyvärr. Men jag känner att man i den moderna dressyren snarare strävar bakåt än framåt; man vill inte se sambanden mellan ridningen och hästens skador (som de allra flesta ju drabbas av). Det enda som räknas har blivit resultaten, och även om det krävs att man bryter ner hästen totalt (som rollkur), så gör det inget så länge man får en rosett med sig hem.
Dock tycker jag att vi blir fler och fler som upptäcker andra kunskaper och inser att vi kan rida våra hästar på ett schysst och hållbart sätt! Det känns bra, för hästarnas skull.
Angående skänkelvikning så vet inte jag vart den kommer ifrån, den används ju överhuvudtaget inte i den akademiska skolan, då den sätter hästen ur balans istället för i och får hästen att kliva förbi tyngdpunkten istället för in till denna.
I skänkelvikning är ju hästen även ställd från rörelseriktningen, istället för i rörelseriktningen som i en traversal.
Vad mycket det blev! Men det är alltid kul med någon som har samma tankar och funderingar som man själv!
/Maja
Maja @
Ja, tråkigt när prestation ska komma före hästens (och människans!) välbefinnande..
Men skulle det inte kunna finnas en liten koppling mellan diagonal slutan och skänkelvikningen, bara det att kunskapen om skolan har gått förlord och de har gjort på ett sätt som är enklare och trott att effekten ska bli den samma?
Bara lite surriga tankar :P
Precis.
Jo så skulle det möjligen kunna vara. Men så fort man lärt sig lite om vad rörelsernas funktion är så borde man då inse att effekten inte alls är densamma.. Men med så mycket andra kunskaper förlorade så vore det väl inte förvånande om någon trodde de gav samma effekt.
