www.jennieorleifson.se

Det var skönt att slippa klampa runt med tunga vinterkläder.

Jag har pysslat med lite vårstädning utomhus. Det vill säga stor mockning av lösdriften, mockning i hagen och städa bort gammalt hö på backen. Långt ifrån klart, men det blev lite renare i alla fall.

Jag lyckades också öka på träningsdosen från en häst till två hästar.

Jag och Maja lyckades hitta en väg till ridbanan som inte bestod av blank-is. Vi jobbade lite med longeringe i skritt och trav. Hon var ganska slö och jag fick driva fram henne i skritten, vilket inte händer ofta. Traven där emot var jätte trevlig när den var lite lugnare. Avslutade med lite ridning som gick okej. Saknade bettet, så nästa gång vi tränar får hon nog ha bett också.

Häst nummer två var nära att bli Freyja, grannens islänning. Men sedan ändrade jag mig och Roccos fick följa med på en liten promenad i stället. Jag tror att han blev glad för det.


Har hittat en text på Markus Holst hemsida som jag tyckte var läsvärd:

Därför glider dressyrsadlar fram

Sadelgjorden väljer alltid kortaste vägen runt hästen. Den kortaste vägen runt bröstkorgen är aldrig lodrät. Den går från en punkt på mankens bakersta del, framåt-nedåt till en punkt strax bakom armbågen, och så upp igen på andra sidan. Denna väg försöker gjorden alltid ta, och sadeln anpassar sig därfter. Tricket är alltså att fästa sadeln på ett sådant ställe på sadelgjorden, att den ligger där den skall.

Detta problem har sadelmakarna löst för mer än tusen år sedan. Dels genom att sätta fast sadelgjorden högst upp i sadeln på ett ställe som gör att den ligger rätt. Vad ingen inte tänkte på, var att moderna dressyrryttare ville ha stora vulster på sina sadlar, och att de skulle fästa dessa vulster på den undre kåpan. Dressyrsadelns stora vulster hamnar på den plats, där sadelgjorden normalt vill löpa.


Det här var ett kort litet utdrag från texten, du kan läsa hela här.




/ Jennie Orleifson